Texten finns också i Pimmas släktförenings Släktbok från 2006
Martin Nordman:
Frieriet:
Ett frianpar tillkom i regel så, att det inleddes med uppvaktning på dansgolvet. Initiativet kom från pojkens sida, han bjöd upp flickor som han kom överens med och gillade, efter hand blev det flera danser per kväll med den som han drog bäst jämt med. Flickan visade sina känslor genom att bjuda eller inte bjuda igen när det mot kvällens slut blev tid för damernas dans. Den pojke som bjöds upp till damernas första dans kunde räkna med att den flickan kanske hyste nåt intresse för honom. När tycke sålunda uppstått, utvecklades förhållandet efter hand så att de följdes åt på vägen hem till hennes trappa, där avgjordes det, om han skulle vända eller om de gemensamt skulle fortsätta in i hennes kammare och så småningom till sängen.
Härmed var början på s.k. nattfrieri inlett, men i fortsättningen var inte alla gånger så självklar. Det kunde ibland vara så att erfarenheten från den första natten inte uppmuntrade till fortsättning och då stannade det därvid, parterna kunde fortfarande vara vänner trots att det inte blev några närmare kontakter. Om det däremot fortfarande kändes bra så fortsatte sällskapandet såväl ute på festplatserna som hemma i hennes kammare. Efter nån tid visste alla ungdomar att de där två ungdomarna ”friade visst”. Så småningom kom nyheten ut till exempel genom hans mamma, som naturligtvis såt till att frieriet blev allmänt känt i byn. Ett sådant ”visstfriande” kunde pågå längre eller kortare tider, men drog det för länge ut på tiden, blev det i folkets mun jämförelser med ”Jakobs sju år för Rakel”. Ibland kunde det även uppstå sådana meningsskiljaktigheter att förhållande bröts för gott, men regeln var nog att det lede till förlovning för de tu.
Förlovningen:
Inledningen till förlovningen eller resan till stan/Vasa för att köpa ringar ”guolle” hemlighölls, för det hörde liksom till att förlovningen för att vara riktigt lyckad skulle komma, om nu inte som blixt från klar himmel, så ändå som en glad överraskning för de flesta i byn. Under dagens lopp läckte hemligheten ändå ut, någon hade ju sett dem på bussen eller så. Vid hemkomsten på kvällen kunde de finna att flickans väninnor pyntat hennes kammare med blommor och blader. I sängen kunde jäven finnas olika trevligheter, vilka om de var skickligt arrangerade inte upptäcktes förrän någon av parterna kröp under täcket. På kvällen blev det sedan pojkarnas tur, de kunde samlas lite avsides för att invänta skymningsdags och då i all stillhet smyga sig fram till gården och starta uppvaktningen med smällande bössor. Överraskningsmomentet var här det viktigaste, att till exempel skrämma moran eller nån annan skotträdd kvinna i gården så att de hals över huvud lämnade det de hade för händer ute på gården, för att skrikande ta sig in genom närmsta dörr. Det var för pojkarna detsamma som vi idag kallar för ”bingo”.
Beroende på olika omständigheter kunde förlovningstidens längd variera. Bruden skulle ju rustas ut i tillbörlig ordning med gång- och sängkläder samt husgeråd och en del möbler och därtill en ”mattfarm”, vilket betydde minst en omgång trasmattor över ett vanligt stugugolv. Säkert fanns det en hel del som ännu kunde nämnas, men hemgiften varierade troligen även från fall till fall. Brudgummen skulle även rustas ut från sitt hem med behövliga gång- och sängkläder samt en del verktyg och andra för det blivande hemmet nödiga manliga attiraljer.
Det var således många olika saker som inverkade på förlovningstidens längd, arbetsrelaterade eller andra ”omständigheter” som endera påskyndade eller fördröjde tiden fram till giftermålet.
Bröllopet:
Fästfolkets första åtgärd för att det skulle bli nåt giftermål av, var att gemensamt besöka prästen för att ta ut ”lysning till äktenskap”. Lysningen skulle kungöras i kyrkan tre söndagar i följd och därefter kunde vigseln förrättas. Under lysningstiden ”sades fästfolket hänga i kyrktaket” och det hörde till att fästfolket och deras föräldrar samt andra närstående bevistade minst en söndagsgudstjänst där lysningen kungjordes. Ifall fästfolket hörde till olika församlingar skulle lysningen kungöras i båda kyrkorna.
Själva vigselakten kunde sked i brudens hem, i prästgården eller i kyrkan. I fall där vigseln skett i hemmet eller i prästgården hölls i regel inga större ”kalas”, men undantag från regeln förekom säkert också i detta fall. En del bybor gillade inte att folk gifte sig utan att ha ”kalas”, så det förekom, att det på byn i försmädlig ton sades ”no ha di ju haft na sortes kattsmal”, då något par gift sig utan något ståhej. Med kattsmal åsyftades troligen en jämförelse med kattornas marsmånadsserenader.
I de fall där det rustades för bröllop, hade alla berörda fullt upp med bröllopsförberedelserna, allt skulle planeras och alla planer skulle – an efter – verkställas. Bröllopsgården skulle såväl in- som utvändigt försättas i bästa skick, trädgård och potatisland runt gården skulle vara väl planterade och fria från ogräs, den ”gödda kalven” slaktas och alla tillbehör för mat och dryck anskaffas. Gårdsfolket behövde säkert också nya kläder, skor och annat för att med hedern i behåll kunna betittas av allt främmandet som kom till bröllopet.
Inbjudan till bröllopet skedde medelst s.k. bjudningskort, vilka skrevs ut av fästfolket och deras närmaste och spreds på hemorten av vänner och bekanta. Till utsocknes anlitades troligen postens förmedling. Kyrkbröllopen hölls i regel på midsommaren eller någon av de närmste söndagarna. Gästerna samlades sådär ett–tvåtiden på dagen i bröllopsgården där brudraden ställdes upp för att till fots vandra i ordnad rad till kyrkan. Uppställningen och ordningen i brudraden har något varierat, ibland har tvenne ungdomar gått i spetsen följda av två spelmän, vid andra tillfällen har spelmännen gått i spetsen, efter spelmännen kom alltid brudparet. I en del fall har bruden själv burit upp sin slöja, bakifrån lagd över hennes armkrok. Vid andra tillfällen har brudparet följts av tvenne ungdomar som burit upp slöjan. Efter dessa följde brudparets föräldrar och dem närstående personer, ungdomskamrater först sådana som hade ”visst” och gifta par, sedan ungdomar som inte ännu hade nåt fast sällskap, men ändå gick som par och slutligen då sådana som inte lyckats eller kanske inte velat gå med någon utan gick flicka-flicka eller pojke-pojke. Under vandringen spelades brudmarschen eller andra marschmelodier. Folket i brudraden ”hixtade hiijo” och viftade med vita näsdukar. Ordningen var god ty än så länge hade ingen stärkande förplägnad bjudits och de egna flaskorna hade inte heller tagit i bruk. När brudföljet efter vigseln återkom till kalasgärden bjöds det på skål samtidigt som gästerna gick fram och gratulerade brudparet, under tiden detta pågick samlades några handfasta personer bland gästerna, placerade brudparet på var sin stol och lyfte dem i höjden beledsagade av gästernas ljudliga hurrande. I glasen fanns för det mesta valbart limonad eller lite starkare blandning. Allmänt var det så att kvinnorna höll sig till limonaden och männen till den starkare blandningen. Så länge det fanns tillgång därtill innehöll blandningen smuggelsprit och därefter i allmänhet hembränt som basvara. En yngre kvinna, gift eller ogift, tog inte offentligt och i synnerhet inte vid festens början ”starkt”, som blandningen kallades. Sedan bjöds det på kaffe och några betrodda män gick runt med tillbringare och pläga/bjöd gästerna. Spelmännen intog sina platser och dansen vidtog, den inleddes med brudvalsen, där brudparet inledde ensamma och efter hand fick sällskap, till först av föräldrar och närstående och så småningom av övriga gäster. Dansen pågick ca en timme varefter spelmännen tog en välbehövlig paus.
Dansgolvet intogs nu av en grupp ungdomar och någon äldre person som skulle ”ta på fate” eller samla in brudskänkerna/bröllopsgåvorna. De ställde upp ett flera meter långt bord, kallat ”langboole”. På bordet placerades ett par tio liters ämbar i vilka den tidigare nämnda starkblandningen fanns jämte ett försvarligt antal läskedrycksflaskor och dito dricksglas. På bordets ena sida samlades de utvalda ungdomarna som skulle ”HÅLLA IGÅNG” det hela och den andra sidan reserverades för gästerna som skulle bära fram sina skänker. Skänkerna kunde bestå av gåvor inslagna i paket och icke paketerade, men största delen utgjordes vanligen av pengar. För uppsamlingen av pengagåvorna fanns på bordet ett antal dubbla emaljerade fat när det någon lämnade en penninggåva lyftes det övre fatet och sedeln lades i det undre varefter det övre lades på som lock till skydd mot väder och vind. Som en följd av detta sätt att samla in skänkerna har det kända uttrycket ”ta på fate” troligen uppstått. Detta uttryck var helt allmänt bland folket, alla ”gav på fate” och därmed jämt. Spelmännen kom nu, ställde sig på ”håll i gång” sidan och inledde det hela med ”plägarmarshin” i vanligt tal kallad ”plägarin”. På den tiden fanns det ingen känd text till plägarin, men tack vare Sommarteatern Bykistons verksamhet har vi numera en text som förklarar vad uttrycket ”ta på fate” egentligen betyder. Vi citerar här de två första delarna av den första versen:
Nu ha vi duka langboole med ämbar o fat
Om du gever oos in skänk kan du få de i glas
Allihop som ha gift se böver linne o porslin
Vi ska jöölp dom ti la stugon sin ritti fin…
Alla gästerna fick sitt glas och glädjen såväl för givarna som för mottagarna stod högt i tak. Hela proceduren med att ta på fate kunde beroende på antalet gäster ta upp till en timme och under den tiden spelades plägarin och alla trallade med i melodin och de som tog på fate rörde sig hela tiden i takt med musiken. Det var så att säga hög stämning.
Under tiden de övriga roat sig hade de mer stadgade kvinnorna stått runt grytor och pannor och tillrett kalasmaten, som för det mesta bestod av potatis och plockasteitje samt risgrynsgröt och med fruktsoppa som efterrätt. Efter kvällsmjölkningen kom grannar och vänner passligt till maten med sin mjölkhink, och bjöds som tack för detta på kaffe och kalasbröd. Var vädret vackert skedde serveringen utomhus, vid sämre väder i stugor och lämpliga uthus. Efter maten fortsatte dansen fram till småtimmarna, under denna nattdans serverades alltid kaffe med dopp och även smörgåsar bjöds till saltsugna gäster. Det har berättats att matserveringen runt sekelskiftet 1800 – 1900-talet vid bröllop och även vid begravningar tillgick sålunda att alla män åt först, varefter kockarna för att vara på den säkra sidan, såväl inom- som utomhus högljutt kungjorde ”om all karar ha jiti nu – så foår kvinnor kom å buri jeät nutå”.
Efter maten gick plägarin omkring och bjöd ur tillbringarna, folk, mest karan, blev glada och mer högljudda, de egna flaskorna kom nu också fram och hjälpte till att höja stämningen. Dansen gick och allt var fröjd och gamman. Allt efter som tiden gick och gubbarnas gång blev svajigare växte dock modet och styrkan. En och annan gammal oförrätt vaknade till minnes, när nån f.d. antagonist kom i närheten, en i trängseln omedveten knuff, nån som ”håverade eller kaverade sig”, gamla hästhandlarhistorier och dito arbetstvister, allt kunde fällas uttryck som var såväl mustiga som övertygande och ibland även avväpnande. En påstridig molpbo tryckte till sin dito motpart med orden ”fuå schatan meå gåss, tå an rör i dynjon, tå loftar e stjitit”. En annan, en mycket glad petalaxbo i 60 års åldern frågade av sina åhörare, en grupp pojkar i 10-års åldern, om de visste hur det kom sig att han inte kunde räta ut sina fingrar. Pojkarna som visste att han i sitt arbete använde järnstång och gräfta, menade att det var greppet runt de verktygen som orsakat att fingrarna lämnat krokiga. Gubben skrattade av hjärtans lust, visade upp sina krokiga fingrar och sade ”nää pojkar di ju muusbränd”. En större skara intresserade hade samlats runt en grupp som diskuterade huruvida kommunen skulle överta skötseln av de s.k. bygdevägarna. Det fanns både ja och nej sägare på plats. En av ja-sägarna förklarade vältaligt, hur bra det skulle bli när alla kommunen medlemmar blir likställda ifråga om vägunderhållsavgifter. Byns största vältalare/storskrävlare, som i detta fall var nejsägare väntade otåligt på sin tur och det var helt tyst bland lyssnarna när han drämde till föregående talare med orden ”e gaar bra ti kavér för en som ha joort i rikt jift”. Ja-sägaren replikerade snabbt med beklagande i rösten ”men jool du int hä tu tå”? Nej-sägaren blev nu ställd och blev svaret skyldig, vände på klacken och gick, åtföljd av lyssnarnas högljudda skratt.
Knytnävarna kunde också ibland komma till användning med några tillhuggen eller vapen förekom som regel inte.
När skymningen föll på, sådär vid niotiden infann sig nya gäster, de så kallade ”golvstandaren” som även de gärna blandade sig i och förstärkte de förenämnda dispyterna.
Golvstandarna var för det mesta ortsbor, som inte var släkt eller bekanta med brudföljet och sålunda inte var inbjudna. De hade nån sorts ”allemansrätt” att närvara som åskådare men inte att delta och fröjda sig som de bjudna gästerna. Det förekom naturligtvis att en del av dem oblygt tog för sig och inte iakttog de oskrivna reglerna. I sådana fall kunde det inträffa att en eller flera golvstandare, på grund av sitt uppförande avvisades, från bröllopsgården.
Tröttheten tog så småningom ut sin rätt och de dansandes antal avtog mer och mer ju längre tiden led och vid två-tretiden på natten slutade musiken och alla såväl bjudna som objudna gäster sökte sig hemåt eller till någon annan under dansen överenskommen sängplats för natten.
Antecknades utgående från vad jag minns eller hört andra berätta.
Petalax hösten 2003
Martin Nordman